Det är svårt att tro det, men detta är antagligen vårt sista blogginlägg. Om några timmar hoppar vi på tåget mot Finland och imorgon är vi hemma. Det känns nästan overkligt. Känslorna inför hemkomsten är aningen tudelade. Å ena sidan blir det otroligt roligt att få se familjen och alla vänner igen och att komma hem till den bekanta vardagen. Å andra sidan har vi hunnit vänja oss ganska bra vid att leva på resande fot och det är många saker vi kommer att sakna. Det är sällan man har varit så avkopplad och fri från bekymmer som under den här resan. Vi har fått leva livet på ett sätt som är få förunnat.
Men vi skall inte gå in allt för djupt i dessa filosoferingar, utan istället ge er en sista berättelse från resan.
Transsibiriska järnvägen
Att åka tåg i 4 nätter och 5 dagar gick förvånandsvärt smärtfritt. Vi hade en fin tvåpersoners kupé och två fräscha toaletter i vardera ändan av vagnen. Vi åkte över ett flertal tidszoner, men behövde aldrig lida av jetlag eftersom vi tog en tidszon i taget och dessutom spelar det ingen roll vad klockan är när du sitter på ett tåg dygnet runt. Vi spenderade dagarna med att läsa, spela kort, träna musklerna lite för att inte bli allt för styva, titta ut på landskapen, m.m. Det roligaste var att stiga av tåget på de större stationerna där vi stannade med ca 4 timmars mellanrum. Vi hade oftast 15-20 minuter på oss att hinna springa ut från stationen och över vägen för att hitta någon liten kiosk eller butik där man kunde köpa något gott. Vi provade på piroger, fisk från Bajkal sjön, rysk korv, vodka och andra lokala läckerheter. Det var alltid ett litet äventyr att springa omkring på de ryska stationerna och se till att man inte missade tåget på den korta tiden.
Landskapen som vi åkte förbi var ibland otroligt vackra och ibland relativt tråkiga. Vägen från Ulan Bator till den ryska gränsen bjöd på en vacker solnedgång över de oändliga, karga mongolska stepperna. När vi vaknade efter vår första natt på tåget hade vi kommit över till Ryssland och landskapen hade ändrat betydligt. Vi fick en fin första bild av Ryssland då vi i flera timmar åkte längs med den ännu frusna Bajkal sjön. Runt sjön reste sig höga snötäckta berg och vyerna liknade ibland Alperna. Det var väldigt vackert. Vi åkte genom Sibirien i 3 dagar och det var för det mesta ganska kallt och rått. Då vi den näst sista dagen körde ut ur Sibirien blev landskapen gradvis grönar och vårigare. Det vi såg genom tågfönstret liknar väldigt mycket det man ser då man kör upp till Lappland en solig dag i april. Då vi steg ut på den sista stationen innan Moskva var det redan över 20 grader varmt och riktigt sommarväder. För att få en bättre bild av landskapen och hur de ändrades är det säkert bäst att ni själva tittar på våra bilder.
Tågresan överlag var en tuff upplevelse men det fanns en sak som inte var helt som vi hade förväntat oss. Vi antagligen de enda "vanliga" turisterna på tåget. Vi hade väntat oss att tpget skulle vara fullt av utländska turister i samma situation som vi och att det skulle ha funnits många likasinnade att umgås med. Men nej. Istället var vagnarna fulla av mongoler som förvandlade tåget till ett shoppingcenter på räls. I varje kupé bodde alltså 2-4 mongoler, alla lastade med enorma lådor och säckar som var fullpackade med nya kläder, skor, handväskor, handdukar, filtar, etc. Detta var produkter som de tänkte sälja längs med tågresan på varje station. Varje gång tåget stannade längre än 5 minuter hoppade de mongolska tanterna och männen ut på perrongen och började förhandla med de ryska kunderna som färdigt stod och väntade på stationen. De tanter som inte orkade ta sig ut ur tåget hängde istället ut genom tågfönstret med sina saker. Det var som att vara på ett väldigt kaotiskt torg. Då tåget rullade iväg från stationen stod ibland ännu en del försäljare och köpslog med sina kunder och var tvugna att springa lite för att hinna ombord på tåget. Ibland blev det också kalabalik på stationerna då de lokala poliserna blandade sig och försökte stoppa en del försäljare, eftersom detta helt tydligt inte är helt laglig business. Det var underhållande att se på hela den här rumban. Att mongolernas business inte var helt lagenlig förstod vi genast då vi åkte iväg från Mongoliet. Innan vi kom till den ryska gränsen var det nämligen en himla yrsel i tågvagnarna. Våra medresenärer sprang omkring bland kupérna och utbytte varor och skrev långa listor på olika produkter. Först trodde vi att de handlade med varandra, men ganska snabbt insåg vi att de i själva verket bytte varor med varandra tillfälligt. De såg till att inte ha för mycket av en specifik produkt för att undvika skatter och tullavgifter. När vi kommit över gränsen kunde de sedan gladeligen samla in alla sina väskor och handdukar igen och börja sälja. Tågpersonalen var också med på noterna och en av tågvärdinnorna hade till och med mage att bland in oss i spelet. Hon hängde nämligen upp två nya handdukar i vår kupé i början av resan. Vi trodde förstås att handdukarna ingick i servicen. Men efter några dagar ville hon ha handdukarna tillbaka för att sälja dem!
Så det blev inte mycket till att konvercera med våra medresenärer som knappt kunde engelska och vi fick för det mesta hålla oss till varandras sällskap (vilket vi ju nog börjar vara ganska vana vid). Istället fick vi förstaklassens underhållning varje gång de mongolska försäljarna började yra med sina produkter och sprang omkring på perrongerna:-)
Moskva
Efter den långa tågresan väntade tre dagar i Moskva. Vi hade turen att få vara gäster hos Andys familjebekanta, Anttonens, så boendet fixade sig lätt även denna gång. Vi vill tacka Anttonens så mycket för deras gästvänlighet. I och med att boendet var bra och inte krävde så mycket energi av oss hade vi mera tid att fokusera på det viktiga, att turista :-)
Moskva är en fin stad där det finns en massa gamla byggnader, som faktiskt är i ganska gott skick. "Moskva ser ut som ett större Helsingfors" som Jessica sade träffande. Många av byggnaderna ser nämligen ut som om de lika bra skulle kunna ligga runt Senatstorget i Helsingfors. Skillnaden är bara den att den "gamla" staden i Moskva är aningen större än i Helsingfors.
Vädret i Moskva var alldeles superbt. Det var typ 25 grader varmt och solen sken. I Moskva vandrade vi runt en hel del på stan, gick på olika museer som Kosmonaut museet och Matrioschka museet. Vi besökte också det obligatoriska Kreml och såg tsarernas gamla skatter i Armoury museet inne i Kreml. Dessutom måste vi ju ta tillfället i akt och se den tredje stora kommunistledaren för resan, Lenin. Till skillnad från t.ex. Mao såg han till och med ganska äkta ut.
Nu håller tiden tyvärr att ta slut här på internet caféet (skönt, snart behöver vi inte bry oss om sådant mera!) och om ni vill veta mera om vad vi hann pyssla med i Moskva så kan ni ta och titta på alla bilder som vi just har lagt upp. Det finns en massa bilder från tågresan också för den som orkar bläddra igenom allting.
Som sagt, vi har fått leva loppan i nästan 5 månader och nu kommer vi hem. Det är alltid tråkigt när en rolig resa tar slut, men det blir trots allt helt super att komma hem igen. Borta bra men hemma bäst. Vi ses!!
fredag 14 maj 2010
fredag 7 maj 2010
Snart far tåget!
Om en och en halv timme far tåget till Moskva!
Vi ville bara meddela att vi har satt upp alla senaste bilderna från Ulan Bator. Där kan ni bland annat se hur vi hade det i Terelj nationalpark, där vi bland annat fick äta hemma hos en lokal familj samt rida omkring på steppen!
Vi ville bara meddela att vi har satt upp alla senaste bilderna från Ulan Bator. Där kan ni bland annat se hur vi hade det i Terelj nationalpark, där vi bland annat fick äta hemma hos en lokal familj samt rida omkring på steppen!
onsdag 5 maj 2010
Hälsningar från Ulan Bator!
En snabb hälsning från Ulan Bator! Vi anlände idag med tåg och har hunnit gå omkring lite i stan. Imorgon skall vi ut till Terelj nationalpark, där vi b la. får rida på hästar och äta lunch med en lokal familj.
Vi kommer äntligen in på vår blogg och har nu tagit tillfället i akt att ladda upp en hel del bilder. Nu finns alla våra bilder från Kina, lite bilder från tågresan samt de första bilderna från Ulan Bator uppladdade. Det är bara att ta sig en titt!
På fredag hoppar vi på tåget igen och nästa gång vi har möjlighet att höra av oss är i Moskva den 11.5.
Nu skall vi gå ut och prova den mongolska maten!
Vi hörs!
Vi kommer äntligen in på vår blogg och har nu tagit tillfället i akt att ladda upp en hel del bilder. Nu finns alla våra bilder från Kina, lite bilder från tågresan samt de första bilderna från Ulan Bator uppladdade. Det är bara att ta sig en titt!
På fredag hoppar vi på tåget igen och nästa gång vi har möjlighet att höra av oss är i Moskva den 11.5.
Nu skall vi gå ut och prova den mongolska maten!
Vi hörs!
tisdag 4 maj 2010
9 dagar i Beijing
For nagra dagar sedan firade vi 1 maj i en park i Beijing. Vi lyssnade pa Akademen fran var iPod, skalade med skumppa och at sill och drack akvavit som vi hade kopt pa Ikea. Parkerna var fulla med folk som satt pa picnic och barn som sprang omkring med ballonger. 1 maj i Kina kandes precis som den brukar i Finland. Men det ar inte bara Ikea-maten och skumppan som gor att vi borjar kanna oss ganska som hemma har i Kina. Efter att ha spenderat langt over en manad i det har landet borjar vi redan vara ganska vana vid att leva som kineserna. Vi ater alla vara maltider pa sma lokala restauranger, som vi tidigare kanske skulle ha tyckt att ar valdigt ofrascha. Vi ater precis samma mat som kineserna, dvs.ris med olika tillbehor, nudelsoppa, "dumplings", m.m., och dricker kinesisk ol och konstiga risviner. Vi trangs i bussar och metro med hundratals andra kineser och cyklar omkring i vilket vader som helst. Trots att vi inte kan manga ord kinesisk kan vi anda kommunicera ratt bra och vi har sakteligen lart oss hur kineserna tanker och hur man skall tas med dem. Kort sagt, Kina borjar kannas ganska hemvant.
Beijing har inte varit nagot undantag. Precis som i alla andra stader har vi levt ganska enkelt och "kinesiskt". Vi har hyrt cyklar nagra dagar och cyklat omkring stora delar av staden. Och sa har vi forstas sett en stor del av alla de otroligt fina sevardheterna som finns i och omkring Beijing. Pa 9 dagar har vi hunnit se massor, sa har far ni ett kort sammandrag av de stallen vi besokt:
- Himmelska fridens torg och Maosoleum. Vi trodde att det skulle ta en evighet att komma in for att se Mao, det stod tusentals kineser i ko. Men kineserna ar val vana vid att organisera stora folkmangder och det gick riktigt smidigt till slut. Pa ca 10 minuter hade vi kommit in i Maosoleumet och sett Mao. Han sag sa vaxaktig ut att man nastan borjar undra om det var han pa riktigt...
- Forbjudna staden. Det var en valdigt blasig och kall dag da vi cyklade till Forbjudna staden, men val innanfor de bastanta murarna kunde man inte annat an glomma vadret och bara beundra den vackra gamla staden.
- Muren. Ett maste da man ar i Beijing. Vi valde att aka till en mindre turistig del av muren och sedan gora en vandring langs med muren.Vi startade vid ett stalle som heter Jinshanling, vandrade 10 km upp och ner langs med muren och avslutade dagen i Simatai. Mao lar ha sagt att "He who has not climbed the Great Wall is not at true man". Nu ar vi alltsa riktiga man!
- Olympiabyn. En av de nya attraktionerna i Beijing. Liksom allt annat i nya Kina har man satsat stort pa olympiabyn. Pa det enorma omradet finns bl.a. friidrottsstadion och simstadion.
- Sommarpalatset. Kejsarna byggde ett "litet" sommarstalle at sig utanfor staden, dar de kunde fly undan hettan i Forbjudna staden. Parken domineras av en delvis konstgjord sjo, dar kineserna aker runt med sina trampbatar, som de anvander som krockbilar. Vi gick runt i parken, tog en liten battur och bara njot av det varma vadret.
- Himmelens tempel. Efter sommarpalatset for vi annu till Himmelens tempel som ocksa ar en stor park, dar man forr i tiden har bett for bl.a. god skord.
Vi hade ju bada tva varit i Beijing forut. Andy hade senast varit har for tio ar sedan, medan det var sju ar sedan for Jessicas del. En stor del av stadsbilden har andrat totalt, medan andra saker har forblivit nastan oforandrade. Chaoyang distriktet som ligger mellan Andys gamla hem och Sanlitun har andrat valdigt mycket. Nu domineras omradet av stora komplex av ultramoderna byggnader som t.ex. Soho. Bargatan Sanlitun har aven andrat helt. Borta ar alla gatustand dar man forr kunde kopa klader. I stallet finns ett nytt shoppingkomplex med alla de vanliga vasterlandska markeskladerna. Ambassadomradet dar Andy bodde ser nastan ut som forr. Det som har andrat ar de nya stangslena som forhindrar folk fran att ga nara ambassadernas gardar. Dessutom har vakterna fatt fina "koppin", som de dock inte sitter i som forr, utan nu star de i grundstallning framfor porten och ror sig militariskt vart an de gar. Nar de tar ett steg at hoger vander de forst nittio gradet, tar steget, vander igen nittio gradet och avslutar rorelsen med att svanga handerna at sidan sa att de ater star i grundstallning. For tio ar sedan satt vakterna for det mesta och tog det lugnt i sina koppin. Tiderna andras. Hemmet har andrat farg fran brunt till rott och nagan har tagit bort Andys koribollsstallning! Vi cyklade ocksa till Lido Place, dar Andys gamla skola lag. Omradet sag helt ut som forr, trots att skolan hade flyttat till de nya lokaliteterna aret efter att Andys familj flyttade tillbaka till Finland. Det var jatte roligt att se alla gamla stallen och fa tillbaka manga goda minnen fran tiderna i Beijing.
Beijing verkar overlag vara ett mycket turistvanligt stalle nufortiden. Sedan OS 2008 har man satsat otroligt mycket pa sakerhetsatgarder och poliser och vakter syns overallt i gatubilden. Man far inte ga in i en vanlig metro utan att forst ga igenom en sakerhetskontroll. Ibland kanns det nastan otrevligt att se sa mycket poliser och Public Security Bureu-typer omkring sig, det kanns som om det kanske ar lite overdrivet mycket kontroll i stan. Det ar valdigt stadigt och snyggt overallt och det ar latt att rora sig i staden, bade med taxi och buss eller metro. De flesta sevardheterna ar i gott skick och man klara sig pa engelska pa de flesta stallena. Samtidigt ar det lite sorligt att se hur sa mycket av det gamla har forstorts och hur en stor del av allt det nya bara verkar vara en ytlig fasad for att bevisa nagot at turisterna och vastvarlden.
Nu nar vi snart har avslutat det har blogginlagget aterstar bara for oss att ga och vaxla till oss lite mongolska togrog och ryska rubel, packa rinkorna och vanta pa att imorgon bitti hoppa pa taget mot Finland. Var forsta stopp blir i Ulanbataar den 5.5. Den 7.5 aker vi vidare fran Mongoliet till Moskva. Taget till Moskva tar 5 dagar. Nar vi val ar framme i Moskva stannar vi dar tre natter och tar sedan ett sista nattag hem till Finland den 14.5. Den 15.5 ar vi hemma igen! Vi ses snart!
Beijing har inte varit nagot undantag. Precis som i alla andra stader har vi levt ganska enkelt och "kinesiskt". Vi har hyrt cyklar nagra dagar och cyklat omkring stora delar av staden. Och sa har vi forstas sett en stor del av alla de otroligt fina sevardheterna som finns i och omkring Beijing. Pa 9 dagar har vi hunnit se massor, sa har far ni ett kort sammandrag av de stallen vi besokt:
- Himmelska fridens torg och Maosoleum. Vi trodde att det skulle ta en evighet att komma in for att se Mao, det stod tusentals kineser i ko. Men kineserna ar val vana vid att organisera stora folkmangder och det gick riktigt smidigt till slut. Pa ca 10 minuter hade vi kommit in i Maosoleumet och sett Mao. Han sag sa vaxaktig ut att man nastan borjar undra om det var han pa riktigt...
- Forbjudna staden. Det var en valdigt blasig och kall dag da vi cyklade till Forbjudna staden, men val innanfor de bastanta murarna kunde man inte annat an glomma vadret och bara beundra den vackra gamla staden.
- Muren. Ett maste da man ar i Beijing. Vi valde att aka till en mindre turistig del av muren och sedan gora en vandring langs med muren.Vi startade vid ett stalle som heter Jinshanling, vandrade 10 km upp och ner langs med muren och avslutade dagen i Simatai. Mao lar ha sagt att "He who has not climbed the Great Wall is not at true man". Nu ar vi alltsa riktiga man!
- Olympiabyn. En av de nya attraktionerna i Beijing. Liksom allt annat i nya Kina har man satsat stort pa olympiabyn. Pa det enorma omradet finns bl.a. friidrottsstadion och simstadion.
- Sommarpalatset. Kejsarna byggde ett "litet" sommarstalle at sig utanfor staden, dar de kunde fly undan hettan i Forbjudna staden. Parken domineras av en delvis konstgjord sjo, dar kineserna aker runt med sina trampbatar, som de anvander som krockbilar. Vi gick runt i parken, tog en liten battur och bara njot av det varma vadret.
- Himmelens tempel. Efter sommarpalatset for vi annu till Himmelens tempel som ocksa ar en stor park, dar man forr i tiden har bett for bl.a. god skord.
Vi hade ju bada tva varit i Beijing forut. Andy hade senast varit har for tio ar sedan, medan det var sju ar sedan for Jessicas del. En stor del av stadsbilden har andrat totalt, medan andra saker har forblivit nastan oforandrade. Chaoyang distriktet som ligger mellan Andys gamla hem och Sanlitun har andrat valdigt mycket. Nu domineras omradet av stora komplex av ultramoderna byggnader som t.ex. Soho. Bargatan Sanlitun har aven andrat helt. Borta ar alla gatustand dar man forr kunde kopa klader. I stallet finns ett nytt shoppingkomplex med alla de vanliga vasterlandska markeskladerna. Ambassadomradet dar Andy bodde ser nastan ut som forr. Det som har andrat ar de nya stangslena som forhindrar folk fran att ga nara ambassadernas gardar. Dessutom har vakterna fatt fina "koppin", som de dock inte sitter i som forr, utan nu star de i grundstallning framfor porten och ror sig militariskt vart an de gar. Nar de tar ett steg at hoger vander de forst nittio gradet, tar steget, vander igen nittio gradet och avslutar rorelsen med att svanga handerna at sidan sa att de ater star i grundstallning. For tio ar sedan satt vakterna for det mesta och tog det lugnt i sina koppin. Tiderna andras. Hemmet har andrat farg fran brunt till rott och nagan har tagit bort Andys koribollsstallning! Vi cyklade ocksa till Lido Place, dar Andys gamla skola lag. Omradet sag helt ut som forr, trots att skolan hade flyttat till de nya lokaliteterna aret efter att Andys familj flyttade tillbaka till Finland. Det var jatte roligt att se alla gamla stallen och fa tillbaka manga goda minnen fran tiderna i Beijing.
Beijing verkar overlag vara ett mycket turistvanligt stalle nufortiden. Sedan OS 2008 har man satsat otroligt mycket pa sakerhetsatgarder och poliser och vakter syns overallt i gatubilden. Man far inte ga in i en vanlig metro utan att forst ga igenom en sakerhetskontroll. Ibland kanns det nastan otrevligt att se sa mycket poliser och Public Security Bureu-typer omkring sig, det kanns som om det kanske ar lite overdrivet mycket kontroll i stan. Det ar valdigt stadigt och snyggt overallt och det ar latt att rora sig i staden, bade med taxi och buss eller metro. De flesta sevardheterna ar i gott skick och man klara sig pa engelska pa de flesta stallena. Samtidigt ar det lite sorligt att se hur sa mycket av det gamla har forstorts och hur en stor del av allt det nya bara verkar vara en ytlig fasad for att bevisa nagot at turisterna och vastvarlden.
Nu nar vi snart har avslutat det har blogginlagget aterstar bara for oss att ga och vaxla till oss lite mongolska togrog och ryska rubel, packa rinkorna och vanta pa att imorgon bitti hoppa pa taget mot Finland. Var forsta stopp blir i Ulanbataar den 5.5. Den 7.5 aker vi vidare fran Mongoliet till Moskva. Taget till Moskva tar 5 dagar. Nar vi val ar framme i Moskva stannar vi dar tre natter och tar sedan ett sista nattag hem till Finland den 14.5. Den 15.5 ar vi hemma igen! Vi ses snart!
torsdag 29 april 2010
Öl i påse i Qingdao
Qingdao ligger vid kusten ca 700 km norr om Shanghai. Staden ockuperades av tyskarna i slutet av 1800-talet. Trots att japanerna tog över staden redan på 1920-talet, så hann tyskarna ändå lämna sina spår. Det finns en massa fina hus i jugend stil och villor som lika bra skulle kunna ligga på någon tysk herrgård. Förutom byggnadskonst hämtade tyskarna naturligtvis också bryggerikonsten med sig. De etablerade ett ölbryggeri där man först producerade pilsner och lite mörkare "münchner" öl. Ölen kom att heta Tsingtao (antagligen en förtyskning av Qingdao), och är idag det största och kändaste ölmärket i Kina. Senare tog japanerna över bryggeriet och idag fortsätter verksamheten i den kinesiska statens händer.
Så som ni kanske kan räkna ut så spenderade vi dagarna i Qingdao med att ströva omkring i gamla tyska kvarter, titta på staden och dricka öl. Vi besökte naturligtvis ölmuseet och vandrade omkring på den s.k. Beer Street. Vi hade tänkt oss att Beer Street skulle vara en gata full med små barer och pubar, men en sådan ölkultur tycks inte existera i Kina. Istället stod det en massa omysiga kinesiska restauranger på rad där man kunde köpa svindyr öl i kanna eller glas, och folk var nog inte där ?bara för att ta en öl?, som vi hade förväntat oss. Till vår glädje hittade vi ett roligare sätt att dricka öl på då vi gick in på en sidogata från Beer Street. Man fick köpa öl i lösvikt, i plastpåse! Utanför en liten krog stod det några öltunnor med kran och det var bara att säga hur många kilogram öl man ville ha och så fick man det i en påse. Det var kanske lite opraktiskt att ha påse full med vätska då vi skulle ta bussen tillbaka till hostellet och ölen hann tappa det mesta av sin kolsyra, men det var en ganska rolig upplevelse ändå ?
Berget Laoshan som ligger vid havet ett tiotal kilometer utanför stan är förutom ölen den andra huvudsakliga turistattraktionen i Qingdao. Vi bestämde oss alltså för att fara dit och se vad som var så speciellt med berget. På morgonen hoppade vi på bussen som tog en dryg timme. Därefter var det bara att kliva upp på berget och vandra runt. Men i och med att vi är i Kina, så var det vandring i bergen på kinesiskt vis, dvs. det finns fina stenbelagda trappor och vägar som man går längs med. Dessutom finns det tusentals försäljare längs med hela vägen som säljer allt från te till torkade sjöstjärnor och annat krimskrams. Bortsett från försäljarna var vyerna verkligen vackra. Hela berget består i princip av enorma granitblock som ligger lite hullerombuller. På vissa ställen ser det nästan konstgjort ut, fast det inte är det. Efter många timmars vandring och lite klättrande och vandrande utanför de markerade stigarna ? var det dags att ta bussen hem.
En sak som gjorde vår vistelse i Qingdao lite roligare och mera speciell var vårt boende. Vi bodde nämligen på ett hostell som låg i stans gamla observatorie! Som man kan tänka sig var läget jätte bra. Observatoriet låg mitt i en park på en kulle och överblickade största delen av gamla stan. På taket fanns en stor takterass inklusive biljardbord och allt. Vi bodde på hostellet i tre nätter och under två av dessa kvällar ordnade hostellet en gratis BBQ fest, inklusive öl den första kvällen. Den första BBQ festen var egentligen hostellets avskedsfest för en grupp konststuderande från Jinan. När vi kom upp till takterassen var vi de enda västerlänningarna. Och herregud en sådan reaktion vi framkallade hos kineserna! Alla skulle ta ett foto med oss och vi hann knappt ta en tugga innan nästa kom och ställde sig bredvid oss för att posera. Hoppas kineserna är gladare nu när de har dussintals med fotografier av sig själva och oss ?.
Nu har vi just kommit till Peking där vi ska spendera hela nio nätter. Samtidigt är det den sista staden innan resans sista etapp börjar - hemresan.
Så som ni kanske kan räkna ut så spenderade vi dagarna i Qingdao med att ströva omkring i gamla tyska kvarter, titta på staden och dricka öl. Vi besökte naturligtvis ölmuseet och vandrade omkring på den s.k. Beer Street. Vi hade tänkt oss att Beer Street skulle vara en gata full med små barer och pubar, men en sådan ölkultur tycks inte existera i Kina. Istället stod det en massa omysiga kinesiska restauranger på rad där man kunde köpa svindyr öl i kanna eller glas, och folk var nog inte där ?bara för att ta en öl?, som vi hade förväntat oss. Till vår glädje hittade vi ett roligare sätt att dricka öl på då vi gick in på en sidogata från Beer Street. Man fick köpa öl i lösvikt, i plastpåse! Utanför en liten krog stod det några öltunnor med kran och det var bara att säga hur många kilogram öl man ville ha och så fick man det i en påse. Det var kanske lite opraktiskt att ha påse full med vätska då vi skulle ta bussen tillbaka till hostellet och ölen hann tappa det mesta av sin kolsyra, men det var en ganska rolig upplevelse ändå ?
Berget Laoshan som ligger vid havet ett tiotal kilometer utanför stan är förutom ölen den andra huvudsakliga turistattraktionen i Qingdao. Vi bestämde oss alltså för att fara dit och se vad som var så speciellt med berget. På morgonen hoppade vi på bussen som tog en dryg timme. Därefter var det bara att kliva upp på berget och vandra runt. Men i och med att vi är i Kina, så var det vandring i bergen på kinesiskt vis, dvs. det finns fina stenbelagda trappor och vägar som man går längs med. Dessutom finns det tusentals försäljare längs med hela vägen som säljer allt från te till torkade sjöstjärnor och annat krimskrams. Bortsett från försäljarna var vyerna verkligen vackra. Hela berget består i princip av enorma granitblock som ligger lite hullerombuller. På vissa ställen ser det nästan konstgjort ut, fast det inte är det. Efter många timmars vandring och lite klättrande och vandrande utanför de markerade stigarna ? var det dags att ta bussen hem.
En sak som gjorde vår vistelse i Qingdao lite roligare och mera speciell var vårt boende. Vi bodde nämligen på ett hostell som låg i stans gamla observatorie! Som man kan tänka sig var läget jätte bra. Observatoriet låg mitt i en park på en kulle och överblickade största delen av gamla stan. På taket fanns en stor takterass inklusive biljardbord och allt. Vi bodde på hostellet i tre nätter och under två av dessa kvällar ordnade hostellet en gratis BBQ fest, inklusive öl den första kvällen. Den första BBQ festen var egentligen hostellets avskedsfest för en grupp konststuderande från Jinan. När vi kom upp till takterassen var vi de enda västerlänningarna. Och herregud en sådan reaktion vi framkallade hos kineserna! Alla skulle ta ett foto med oss och vi hann knappt ta en tugga innan nästa kom och ställde sig bredvid oss för att posera. Hoppas kineserna är gladare nu när de har dussintals med fotografier av sig själva och oss ?.
Nu har vi just kommit till Peking där vi ska spendera hela nio nätter. Samtidigt är det den sista staden innan resans sista etapp börjar - hemresan.
torsdag 22 april 2010
Hemma i Shanghai
Från Xiamen satte vi oss på tåget till Shanghai. OBS satte. Vi hade försökt köpa våra normala hard-sleeper sovplatser, men de var slutsålda. Det enda finansiellt vettiga alternativet var att ta sittplatser. Tåget skulle ju bara ta 25 timmar. På grund av förseningar tog det 27... Tåget startade klockan 22 på kvällen, vilket betydde att vi var framme i Shanghai klockan 1 på natten, två dagar senare :-) Det var som att sitta på ett lokaltåg i Finland, bara lite längre. Man satt antingen två och två eller tre och tre mittemot varandra. Vi hade turen att sitta bredvid fönstret på en två och två plats med ett litet bord emellan oss som lämpade sig för kortspel. Det var en utmaning för både rygg och ben, men vi motiverade oss med att det var väldigt billigt och vi klarade oss med bra humör ända fram. Äntligen framme i Shanghai hoppade vi på en taxi som körde oss hem till Lucanders (Jessicas gudföräldrar), där vi skulle bo de kommande sex dagarna.
För det första vill vi tacka Lucanders för deras gästvänlighet. Det var otroligt skönt att vara som hemma hos någon. Vi fick äta Reissumies, ha normal ost på brödet, sova i en skön säng och till och med lyssna på finsk radio! Dessutom gick vi i en äkta utebastu som de hade byggt på bakgården. Förutom att bara ta det lugnt "hemma" hann vi också se en del av staden. Vi vandrade genom de franska kvarteren som var fulla av låga mysiga hus. Vi åkte upp i Jingmao skyskrapan och delade på en glass i baren på 56 våningen. Vi gick också omkring i the Bund, ett område som varit det gamla finansiella centrumet och som till stilen liknar the City i London med stora bastanta stenbyggnader. Shanghai verkar vara en enorm och väldigt modern stad, som dessutom är väldigt uppiffad för tillfället p.g.a World Expo 2010 som startar om några veckor.
Sen så var det ju igen dags för lite shopping också. Med Annikas vägledning hittade vi en skräddare som vi anlitade för att sy kostymer och klänningar. Efter ganska långa funderingar kring tyg och modell var vi färdiga att göra vår beställning. Summa summarum blev det två klänningar, två rockar, tre kostymer, nio skjortor, smoking och frack. Vi ids inte ens berätta hur billigt det var, ni skulle bara bli avundsjuka :-) I Finland skulle man säkert inte ens få motsvarande tyg för samma summa. Dessutom fyndade vi även lite andra saker så som smycken, jeans, huppare och annat i shoppingcentret Pearl City som ligger på fem minuters gåavstånd från Lucanders. Naturligtvis hade vi ju inte plats för allt detta i vår packning, så det fick bli ett till tjugo kilos postpaket till Finland. Hoppsan, hur gick det nu igen så :-)
Annars så njöt vi bara av tillvaron hos Lucanders genom att sova länge, äta gott och gå på världens finaste brunch inkluderande operasång, dansuppvisningar och akrobater. Ja och så var vi ju också på ett företagsbesök på Pöyry, där Kim jobbar. Vi fick en företagspresentation och en rundvandring av Wenjie Jibao som jobbar där. Det var ett ganska skojigt och annorlunda program. Det kändes nästan som att sitta på föreläsning, när vi fick en 1,5 timmars presentation med slideshow och allt över Pöyrys verksamhet globalt och i Kina.
Tack igen till Lucanders för vårt fina Shanghai-besök. Nu drar vi åter norrut för att spendera våra sista veckor i Kina i Qingdao och Beijing.
För det första vill vi tacka Lucanders för deras gästvänlighet. Det var otroligt skönt att vara som hemma hos någon. Vi fick äta Reissumies, ha normal ost på brödet, sova i en skön säng och till och med lyssna på finsk radio! Dessutom gick vi i en äkta utebastu som de hade byggt på bakgården. Förutom att bara ta det lugnt "hemma" hann vi också se en del av staden. Vi vandrade genom de franska kvarteren som var fulla av låga mysiga hus. Vi åkte upp i Jingmao skyskrapan och delade på en glass i baren på 56 våningen. Vi gick också omkring i the Bund, ett område som varit det gamla finansiella centrumet och som till stilen liknar the City i London med stora bastanta stenbyggnader. Shanghai verkar vara en enorm och väldigt modern stad, som dessutom är väldigt uppiffad för tillfället p.g.a World Expo 2010 som startar om några veckor.
Sen så var det ju igen dags för lite shopping också. Med Annikas vägledning hittade vi en skräddare som vi anlitade för att sy kostymer och klänningar. Efter ganska långa funderingar kring tyg och modell var vi färdiga att göra vår beställning. Summa summarum blev det två klänningar, två rockar, tre kostymer, nio skjortor, smoking och frack. Vi ids inte ens berätta hur billigt det var, ni skulle bara bli avundsjuka :-) I Finland skulle man säkert inte ens få motsvarande tyg för samma summa. Dessutom fyndade vi även lite andra saker så som smycken, jeans, huppare och annat i shoppingcentret Pearl City som ligger på fem minuters gåavstånd från Lucanders. Naturligtvis hade vi ju inte plats för allt detta i vår packning, så det fick bli ett till tjugo kilos postpaket till Finland. Hoppsan, hur gick det nu igen så :-)
Annars så njöt vi bara av tillvaron hos Lucanders genom att sova länge, äta gott och gå på världens finaste brunch inkluderande operasång, dansuppvisningar och akrobater. Ja och så var vi ju också på ett företagsbesök på Pöyry, där Kim jobbar. Vi fick en företagspresentation och en rundvandring av Wenjie Jibao som jobbar där. Det var ett ganska skojigt och annorlunda program. Det kändes nästan som att sitta på föreläsning, när vi fick en 1,5 timmars presentation med slideshow och allt över Pöyrys verksamhet globalt och i Kina.
Tack igen till Lucanders för vårt fina Shanghai-besök. Nu drar vi åter norrut för att spendera våra sista veckor i Kina i Qingdao och Beijing.
måndag 19 april 2010
Runda hus i Liulian och action i Xiamen
Först och främst vill vi börja med att tacka Andys mamma som snällt har hjälpt oss med att lägga upp de senaste inläggen på bloggen. Sedan vi kom tillbaka till fastlandet från Hong Kong har det igen varit omöjligt för oss att komma in på bloggen, och vi har varit tvugna att skicka våra inlägg åt Ebba som sedan har lagt upp dem på nätet. Det har dessutom blivit omöjligt att komma in på Picasa, där vi laddar upp våra bilder, så tyvärr kommer ni nog inte att få se våra bilder förrän vi är tillbaka i Finland, tidigast i Ulan Bator. Ni får istället lov att använda lite mera fantasi när ni nu läser våra texter
Liulian
Från Macau tog vi alltså färjan till Hong Kong, där vi genast fortsatte med metro till gränsen. Från Shenzen tog vi sedan nattåget till Yongding. Vi hade läst att man kan ta sig ut till landsbyggden för att bekanta sig med Hakka kulturen (inte hakkapelliterna ). Vi steg av tåget klockan 6 på morgonen i Yongding, som är en stad som antagligen ganska sällan ser västerländska turister. Språkkunnigheten var därefter och vi försökte förklara att vi försöker hitta en buss till Liulian. Efter en hel del teckenspråk blev vi visade till en lokalbuss som skulle ta oss någonstans, vi visste inte vart. Det visade sig att den stannade vid busstationen därifrån det senare skulle åka en buss mot Liulian, jess! Vi hoppade på bussen en dryg timme senare.
Liulian är alltså en liten by i nordvästra Fujian. Trots att byn egentligen heter Liulian, har den lokala befolkningen ingen aning vad man talar om när man säger att man ska dit. De har istället ett annat, mycket längre och mer komplicerat namn, vilket ju också gjorde vårt förklarande i Yongding lite svårare. Hur som helst så är Liulian egentligen bara en samlingsplats för kinesiska turistbussar. Helt bredvid staden ligger nämligen en av traktens huvudsakliga sevärdheter - Zhencheng Lou (en av de största tulouna med 222 rum!). En tulou är ett runt, fyrkantigt eller ovalt hus som kan ha allt från två till fem våningar. Storleken varierar, de minsta kan ha en diameter på kanske 10 meter medan de största kan vara typ 40 eller 50 meter. På utsidan är husen bruna och de är gjorda av en blandning av gytja, rislim och bambu. De ser praktiskt taget ut att vara gjorda av sten. I de övre våningarna finns det små fönster för varje rum. I och med att husen för det mesta är runda bildar de en stor innergård i mitten där folk lever i små rum som är byggda längs med ytterväggarna i flera våningar. Insidan ser i praktiken ut som ett hotell med en massa små rum där korridoren är utomhus. Det är lite svårt att förklara hur det egentligen ser ut och vi kan ju inte ladda upp bilder, men hoppas det här gjorde saken lite klarare
Första dagen i Liulian gick vi till den stora tuloun som låg alldeles invid och vi sov i ett ”normalt” hotell. Den andra dagen var det sedan dags att åka ut på äventyr. Vi hade lärt känna en chaufför, som kunde bara kinesiska. Han skulle köra oss runt omkring på landsbyggden och föra oss till olika byar med tuloun. Vi hoppade upp på motorcykeln och åkte runt till olika ställen i ungefär sex timmar. Sedan var det dags att bli avlämnade i en av byarna där vi övernattade i en tulou. Chauffören kom efter oss nästa morgon. Att bo i tuloun var egentligen höjdpunkten av vårt Liulian besök. Vi bodde hos en familj som bestod av en kvinna i fyrtio års åldern, hennes mamma, make och son. Vi fick sova i ett av deras väldigt enkla rum i tulouns tredje och därmed högsta våning. Det bästa var att stå utanför vårt rum och titta ner (nej inte på det sättet) på allt liv på gården. Där fanns två små pojkar som körde sina bilar runt hela gården, flickan som grät för att hon hade ont i mjölktanden och inte alls tyckte om när mamman skulle försöka dra ut den, hunden som försökte dricka vatten ur brunnen men inte räcktes ända ner, gamla tanter som stod och lagade mat och skvallrade, etc. Dofterna från de många köken som var utomhus var också jätte god. När familjerna satt och åt var det en pojke som tydligen betedde sig illa och kommenderades upp till sitt rum av den stränge fadern. Fem minuter senare kunde vi se när pojken smög ut ur porten och ”rymde”, bara för att komma tillbaka några minuter senare och söka försoning genom att hjälpa sin mamma städa undan. Det var helt enkelt jätte roligt att kunna följa med det äkta livet på gården, någonting som man t.ex. inte alls kan göra på samma sätt i de större städerna, där människorna bor i sina små bostäder som man inte har tillgång till.
Som sagt så kom chauffören efter oss nästa morgon och körde oss till Liulian. Därifrån styrde vi kosan mot Xiamen.
Xiamen
Från Liulian åkte vi till staden Xiamen. Xiamen ligger vid havet och precis som många andra städer vi har sett längs med kusten i Kina har även denna stad präglats av europeerna. Europeerna kom till staden för att köpa varor, bland annat opium och te, och det euorpeiska inflytandet syns tydligt speciellt i stadens arkitektur. Utanför staden finns en liten ö, Gulang Yu, där man kan ströva omkring bland gamla kolonialvillor och små gränder och det känns mera som att vara i en fransk by än i en kinesisk stad. Det enda som påminner en om att man är i Kina är de enorma kinesiska turistgrupperna som fyller alla gator och torg.
I Xiamen spenderade vi dagarna som vanligt med att mest gå omkring och bara känna av stämningen i staden. Den sista dagen inträffade dock en lite incident som kommer att göra att vi inte glömmer Xiamen i sista taget:
Vi hade bestämt oss för att ta en titt på universitetsområdet i Xiamen. Kampuset är väldigt stort och med sina fina parker, en liten sjö, höghus och universitetsbyggnader är det nästan som en liten stad. Vi hade köpt med oss kinesisk take away till lunch och satte oss i parken vid sjön och njöt av vår mat och det sköna vädret. När vi hade ätit färdigt promenerade vi gladeligen vidare och strövade omkring på kampuset....tills Jessica en halv timme senare märker att hon har glömt sin handväska vid lunchstället! Handväskan innehöll alla hennes värdesaker - pass, bankkort, körkort, studiekort, pengar, telefon och iPod - så vi fick plötsligt panik. Vi rusade tillbaka till det ställe där vi hade suttit, men naturligtvis var väskan inte kvar. Vi sökte runt omkring sjön och vi gick in till ett närbeläget cafe och frågade om någon skulle ha råkat hitta väskan. Men det fanns inga spår efter den. Situationen var väldigt obehaglig och det var svårt att hålla sig lugn. Vi skulle ju åka till Shanghai samma kväll, hur skulle det gå utan identitetsbevis och pengar? Hur skulle det gå med alla visum som fanns i Jessicas pass? Allting kändes hopplöst. Vi gick sedan till en vakt och frågade vad vi borde göra. Han kunde ingen engelska och vi hade först väldigt svårt att kommunicera med honom. Men som tur befann vi ju oss på ett universitetsområde och det kom snart två flickor upp till oss som kunde engelska och tolkade mellan oss och vakten. Vakten beställde sedan polisen på plats och vi fick förklara hur allting hade gått till. De två unga flickorna menade att väskan säkert var stulen och att det antagligen skulle vara omöjligt att få den tillbaka. Jessica var ganska tröstlös vid det här skedet. Vi insåg att det bara var att åka med polisen till deras kontor och fylla i några blanketter så att vi skulle ha något bevis till försäkringsbolaget...Medan vi satt på den lilla schabbiga polisstationen och fyllde i blanketter med hjälp av de två snälla flickorna som följt med oss hela vägen, ringde plötsligt Andys telefon. Det var Pepe, Jessica pappa, som ringde. Han berättade att Båbi, Jessicas mamma, just då höll på att tala med någon i Kina som hade ringt upp henne från Jessica telefon. Tydligen hade någon hittat väskan, tryckt på den gröna luren på Jessicas telefon och ringt upp Båbi! Vilken otrolig tur! Nu kunde vi be Båbi säga åt upphittaren att avsluta samtalet så att vi sku kunna ringa till Jessicas telefon, så att polisen kunde tala med upphittaren på kinesiska och fråga var hon och väskan var. Vi fick till slut kontakt med upphittaren och det visade sig att personen ännu befann sig på universitetsområdet. Så vi bestämde träff med personen vid ingången till kampuset och efter några minuter stod vi med glädjetårar i ögonen och kramade om några främmande kinesiska kvinnor. Det hade hittat väskan vid lunchstället och till vår lycka var de ärliga mänskor som ville lämna tillbaka väskan. Ni kan inte tänka er hur lättade vi var. Vi erbjöd oss att ge en liten hittelön åt dem, men de tackade bara nej och sa att ett tack räcker bra. Det enda de ville ha var ett foto tillsammans med Jessica. Det gav vi så gärna åt dem!
Så efter nästan två timmars sökande och många tårar stod vi där med väskan i handen igen. Den obehagliga känslan i magen höll i sig hela resten av dagen och vi var båda ganska slut efter hela incidenten. Vi hade en otrolig tur i oturen och vi fick oss en rejäl läxa. I framtiden kommer Jessica nog att hålla ögonen på sin väska varenda sekund!
Efter Xiamen for vi till Shanghai där vi är för tillfället, men det får ni höra mera om i nästa inlägg.
Liulian
Från Macau tog vi alltså färjan till Hong Kong, där vi genast fortsatte med metro till gränsen. Från Shenzen tog vi sedan nattåget till Yongding. Vi hade läst att man kan ta sig ut till landsbyggden för att bekanta sig med Hakka kulturen (inte hakkapelliterna ). Vi steg av tåget klockan 6 på morgonen i Yongding, som är en stad som antagligen ganska sällan ser västerländska turister. Språkkunnigheten var därefter och vi försökte förklara att vi försöker hitta en buss till Liulian. Efter en hel del teckenspråk blev vi visade till en lokalbuss som skulle ta oss någonstans, vi visste inte vart. Det visade sig att den stannade vid busstationen därifrån det senare skulle åka en buss mot Liulian, jess! Vi hoppade på bussen en dryg timme senare.
Liulian är alltså en liten by i nordvästra Fujian. Trots att byn egentligen heter Liulian, har den lokala befolkningen ingen aning vad man talar om när man säger att man ska dit. De har istället ett annat, mycket längre och mer komplicerat namn, vilket ju också gjorde vårt förklarande i Yongding lite svårare. Hur som helst så är Liulian egentligen bara en samlingsplats för kinesiska turistbussar. Helt bredvid staden ligger nämligen en av traktens huvudsakliga sevärdheter - Zhencheng Lou (en av de största tulouna med 222 rum!). En tulou är ett runt, fyrkantigt eller ovalt hus som kan ha allt från två till fem våningar. Storleken varierar, de minsta kan ha en diameter på kanske 10 meter medan de största kan vara typ 40 eller 50 meter. På utsidan är husen bruna och de är gjorda av en blandning av gytja, rislim och bambu. De ser praktiskt taget ut att vara gjorda av sten. I de övre våningarna finns det små fönster för varje rum. I och med att husen för det mesta är runda bildar de en stor innergård i mitten där folk lever i små rum som är byggda längs med ytterväggarna i flera våningar. Insidan ser i praktiken ut som ett hotell med en massa små rum där korridoren är utomhus. Det är lite svårt att förklara hur det egentligen ser ut och vi kan ju inte ladda upp bilder, men hoppas det här gjorde saken lite klarare
Första dagen i Liulian gick vi till den stora tuloun som låg alldeles invid och vi sov i ett ”normalt” hotell. Den andra dagen var det sedan dags att åka ut på äventyr. Vi hade lärt känna en chaufför, som kunde bara kinesiska. Han skulle köra oss runt omkring på landsbyggden och föra oss till olika byar med tuloun. Vi hoppade upp på motorcykeln och åkte runt till olika ställen i ungefär sex timmar. Sedan var det dags att bli avlämnade i en av byarna där vi övernattade i en tulou. Chauffören kom efter oss nästa morgon. Att bo i tuloun var egentligen höjdpunkten av vårt Liulian besök. Vi bodde hos en familj som bestod av en kvinna i fyrtio års åldern, hennes mamma, make och son. Vi fick sova i ett av deras väldigt enkla rum i tulouns tredje och därmed högsta våning. Det bästa var att stå utanför vårt rum och titta ner (nej inte på det sättet) på allt liv på gården. Där fanns två små pojkar som körde sina bilar runt hela gården, flickan som grät för att hon hade ont i mjölktanden och inte alls tyckte om när mamman skulle försöka dra ut den, hunden som försökte dricka vatten ur brunnen men inte räcktes ända ner, gamla tanter som stod och lagade mat och skvallrade, etc. Dofterna från de många köken som var utomhus var också jätte god. När familjerna satt och åt var det en pojke som tydligen betedde sig illa och kommenderades upp till sitt rum av den stränge fadern. Fem minuter senare kunde vi se när pojken smög ut ur porten och ”rymde”, bara för att komma tillbaka några minuter senare och söka försoning genom att hjälpa sin mamma städa undan. Det var helt enkelt jätte roligt att kunna följa med det äkta livet på gården, någonting som man t.ex. inte alls kan göra på samma sätt i de större städerna, där människorna bor i sina små bostäder som man inte har tillgång till.
Som sagt så kom chauffören efter oss nästa morgon och körde oss till Liulian. Därifrån styrde vi kosan mot Xiamen.
Xiamen
Från Liulian åkte vi till staden Xiamen. Xiamen ligger vid havet och precis som många andra städer vi har sett längs med kusten i Kina har även denna stad präglats av europeerna. Europeerna kom till staden för att köpa varor, bland annat opium och te, och det euorpeiska inflytandet syns tydligt speciellt i stadens arkitektur. Utanför staden finns en liten ö, Gulang Yu, där man kan ströva omkring bland gamla kolonialvillor och små gränder och det känns mera som att vara i en fransk by än i en kinesisk stad. Det enda som påminner en om att man är i Kina är de enorma kinesiska turistgrupperna som fyller alla gator och torg.
I Xiamen spenderade vi dagarna som vanligt med att mest gå omkring och bara känna av stämningen i staden. Den sista dagen inträffade dock en lite incident som kommer att göra att vi inte glömmer Xiamen i sista taget:
Vi hade bestämt oss för att ta en titt på universitetsområdet i Xiamen. Kampuset är väldigt stort och med sina fina parker, en liten sjö, höghus och universitetsbyggnader är det nästan som en liten stad. Vi hade köpt med oss kinesisk take away till lunch och satte oss i parken vid sjön och njöt av vår mat och det sköna vädret. När vi hade ätit färdigt promenerade vi gladeligen vidare och strövade omkring på kampuset....tills Jessica en halv timme senare märker att hon har glömt sin handväska vid lunchstället! Handväskan innehöll alla hennes värdesaker - pass, bankkort, körkort, studiekort, pengar, telefon och iPod - så vi fick plötsligt panik. Vi rusade tillbaka till det ställe där vi hade suttit, men naturligtvis var väskan inte kvar. Vi sökte runt omkring sjön och vi gick in till ett närbeläget cafe och frågade om någon skulle ha råkat hitta väskan. Men det fanns inga spår efter den. Situationen var väldigt obehaglig och det var svårt att hålla sig lugn. Vi skulle ju åka till Shanghai samma kväll, hur skulle det gå utan identitetsbevis och pengar? Hur skulle det gå med alla visum som fanns i Jessicas pass? Allting kändes hopplöst. Vi gick sedan till en vakt och frågade vad vi borde göra. Han kunde ingen engelska och vi hade först väldigt svårt att kommunicera med honom. Men som tur befann vi ju oss på ett universitetsområde och det kom snart två flickor upp till oss som kunde engelska och tolkade mellan oss och vakten. Vakten beställde sedan polisen på plats och vi fick förklara hur allting hade gått till. De två unga flickorna menade att väskan säkert var stulen och att det antagligen skulle vara omöjligt att få den tillbaka. Jessica var ganska tröstlös vid det här skedet. Vi insåg att det bara var att åka med polisen till deras kontor och fylla i några blanketter så att vi skulle ha något bevis till försäkringsbolaget...Medan vi satt på den lilla schabbiga polisstationen och fyllde i blanketter med hjälp av de två snälla flickorna som följt med oss hela vägen, ringde plötsligt Andys telefon. Det var Pepe, Jessica pappa, som ringde. Han berättade att Båbi, Jessicas mamma, just då höll på att tala med någon i Kina som hade ringt upp henne från Jessica telefon. Tydligen hade någon hittat väskan, tryckt på den gröna luren på Jessicas telefon och ringt upp Båbi! Vilken otrolig tur! Nu kunde vi be Båbi säga åt upphittaren att avsluta samtalet så att vi sku kunna ringa till Jessicas telefon, så att polisen kunde tala med upphittaren på kinesiska och fråga var hon och väskan var. Vi fick till slut kontakt med upphittaren och det visade sig att personen ännu befann sig på universitetsområdet. Så vi bestämde träff med personen vid ingången till kampuset och efter några minuter stod vi med glädjetårar i ögonen och kramade om några främmande kinesiska kvinnor. Det hade hittat väskan vid lunchstället och till vår lycka var de ärliga mänskor som ville lämna tillbaka väskan. Ni kan inte tänka er hur lättade vi var. Vi erbjöd oss att ge en liten hittelön åt dem, men de tackade bara nej och sa att ett tack räcker bra. Det enda de ville ha var ett foto tillsammans med Jessica. Det gav vi så gärna åt dem!
Så efter nästan två timmars sökande och många tårar stod vi där med väskan i handen igen. Den obehagliga känslan i magen höll i sig hela resten av dagen och vi var båda ganska slut efter hela incidenten. Vi hade en otrolig tur i oturen och vi fick oss en rejäl läxa. I framtiden kommer Jessica nog att hålla ögonen på sin väska varenda sekund!
Efter Xiamen for vi till Shanghai där vi är för tillfället, men det får ni höra mera om i nästa inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
